När denna affisch publicerades omkring 1940 stod Brasilien på tröskeln till en ny era. Landet hade börjat framträda på den internationella scenen, och genom organisationer som Brazilian Information Bureau i New York ville man forma en modern och lockande bild av nationen – en bild där natur, kultur och framtidstro möttes i samma ljus.
Motivet är ikoniskt: Rio de Janeiro sedd från ovan, med Sockertoppen (Pão de Açúcar) som en monumental mittpunkt i ett hav av färg. Vyn är lugn men fylld av rörelse – den glittrande bukten, den slingrande staden, den tropiska grönskan i förgrunden. En palm reser sig i bildens vänstra kant och fungerar som en symbolisk ram, ett löfte om värme och exotisk skönhet.
Stilen är typiskt modernistisk, med förenklade former och starka kontraster. Landskapet är nästan kubistiskt upplöst i färgfält: gult, grönt, orange och turkost. Det är en konstnärlig tolkning snarare än en exakt avbildning – en målning som vill väcka känsla snarare än orientering. Samtidigt har bilden en tydlig struktur: den vertikala palmen och den horisontella linjen av havet bildar ett kors, en balans mellan naturens vildhet och civilisationens ordning.
Bakom denna estetik ligger en tydlig idé. Under president Getúlio Vargas försökte Brasilien skapa en ny nationell identitet – modern, enad och internationellt attraktiv. Turismen, särskilt riktad mot USA, blev ett verktyg i detta projekt. Genom affischer som denna ville landet visa att det inte längre var en perifer koloni, utan en del av den globala moderniteten: tropiskt men sofistikerat, exotiskt men civiliserat.
Trycket gjordes av Companhia Lith. Ypiranga, São Paulo, och konstnärerna Waldemar Cordeiro och L. Christino står som upphovsmän. Båda var aktiva i den brasilianska avantgardismen och bidrog till att föra in modern konst i reklamens värld. Deras verk ligger nära den internationella “Airbrush-modernismen” – en stil där ljus och yta blev uttryck för teknisk optimism.
Men affischen bär också på en berättelse om blickar: den är skapad i Brasilien, men riktad mot New York. Den visar hur landet ville ses – genom turismens språk, där palmer och berg blir löften om frihet, sensualitet och framtid. Under ytan finns därför också frågan om representation: vems Brasilien är det vi ser?
I dag framstår affischen som en färgexplosion från en tid av självsäker nationell marknadsföring. Den berättar om hur en ung modern stat målade sin egen framtid i tropiska färger – och hur konsten, än en gång, blev diplomati med pensel.